Migrän.

Som tur var slår inte Ipren och Voltaren ut varandra, utan hjälper båda till att hålla migränen i schack. Det och en fråga har jag att skriva om idag.

Utan förvarning slog migränen till idag på morgonen. Jag har inte känt spänningar i kroppen alls de senaste dagarna, medan Emelie varit här, men ändå fick jag synrubbningar. En Ipren och en Voltaren och sedan hoppas på det bästa. Och det verkar som att jag har haft tur.

Jag ställde in mitt möte med handledaren i examensarbetet, och han lovade att skicka de få ändringarna som var kvar via mejl. Sen kunde jag skicka in det - han ville inte se det igen, som han uttryckte sig! :) Inte jag heller just nu, förstås. Vill bli klar med det, läsa någon annans examensarbete och göra opponeringen på eftermiddagen den 30e oktober.

Så jag tar det lugnt under förmiddagen och ska äta lite lunch innan jag åker till min VFU-skola, Hulebäcksgymnasiet i Härryda. Jag ska vara på kulturskolan idag från 14.30 till 19.30. En ganska lugn dag, trots att det blir sent.

Så kommer då frågan. Jag kan se att folk läser min blogg, och folk kanske suckar och säger "inte nu igen", men jag undrar så - vilka läser min blogg? Hur ofta läser du min blogg? Varför läser du den? Länkar du till den någonstans?

Jag är nyfiken, förstås. Jag har ingen aning om vilka som läser, hur mycket eller hur intressanta mina inlägg egentligen är. Jag har ett mindre behov, liksom många andra som bloggar, att få respons, men jag märker att det egentligen inte är det som min blogg handlar om. Det vore helt enkelt bara roligt att få veta - en extra sporre att skriva vidare om kommentarerna är positiva.

Vill du att jag läser din blogg och kommenterar mer? Säg till! Jag lovar att göra mitt bästa! Har inte alltid tid, men det har inte du heller, det vet jag.

Skriv på! :)

Jag springer in i väggen.

Det går fort när man springer. Och man får ett flow. Fast benen bär inte om man kutar från början.

Jag vill göra bra intryck på alla människor, särskilt på ett jobb som passar min utbildning och min person. Framförallt vill jag göra bra intryck på mina elever. De får inte se en enda skavank ens på mina kläder. Och det är det jag fokuserar på. Att mina träningskläder är snygga medan jag springer. Och medan jag slätar ut rynkorna springer jag rakt in i väggen.

Tröttheten i mig tar sitt fäste tidigt. De flesta kan springa i en hel termin innan de kraschar. Jag springer knappt en vecka och ser att jag kraschar redan på lördagen om jag inte börjar sakta ner.

Då är det ju tur, förstås, att jag ser den där väggen. Vid lunchtid på lördagen, där står väggen. Jag kan inte komma förbi den om jag kutar in i den. Bara om jag andas lugnt, vilar ögonen och går lugnt och stadigt så kommer jag förbi den. Kanske tillochmed om jag bara låter mig dras med av själva tidens tand.

Allt framför väggen, före lunchtid på lördag, är färgglatt och jag kan se mig själv glatt springa som f-n genom den tiden. Bakom väggen är det dimmigt, liksom transparent. Dit kan jag bara komma om jag lugnar ner mig. Då kan jag komma förbi nätet som gör framtiden transparent. Springer jag försvinner jag när jag möter nätet, jag kastas in i en annan dimension, en annan tid, en annan värld. Jag slukas av mörker och eld.

Vad gör jag i morgon? Jag går till skolan. Har mina lektioner. Tar ett eller två steg tillbaka. Vilar i mig själv mitt i det hetsiga. Lyssnar på mig själv och mina signaler.

Sådant man bör göra i vilket fall som helst, men som mitt i allt som händer runt omkring kan vara så otroligt svårt att göra. Första steget att klara av det: bli medveten.

Stanna ett tag. Lyssna. Inte utåt. Inåt. Lyssna på dig själv, på din kropps signaler, din hjärnas virrvarr av tankar. Förstå. Varför skriker det i skallen så? Varför är min mage i sånt uppror? Jag har inte ätit nått kasst? Tvärtom, jag tränar och äter god och hälsosam kost. Jag är stressad. Aha! That's it!

Lyssna på mig själv, ta ett steg tillbaka. Nu vet jag vad det innebär. Det är att i en stressig situation inte dras med i den stress som förs fram med en tidvattenvåg utifrån. Din kropp är ditt tempel, ditt skydd. Om din kropp vägrar bli stressad, om din hjärna vägrar följa med vattnet, avskiljs du och din kropp från stressen. Den flyter förbi dig som om den inte fanns. Rakt igenom dig, eller så blir du Moses stav.

Moses stav, ja. Jag vill bli Moses stav. Som skiljer vattnet, som delar det och ger mig fri passage att fly genom stressen till andra sidan.

Jag behöver bara ta det lugnt och lita till Gud. Ta ett steg tillbaka, blunda och lyssna inåt. Även när jag jobbar som hårdast.

Ikväll är jag trött. Blir det bättre imorgon?

Richard M Fors

"Kroniskt lathetssyndrom". Den var ny, men jag är inte förvånad.

RICHARD M FORS kommenterar, helt i onödan om jag får säga det själv, mitt inlägg "Deppad". Han gör det på ett föga nyskapande sätt. Om han på fullt allvar tror att Kroniskt trötthetssyndrom inte finns eller om han bara är oseriös låter jag vara osagt. Jag vill mest se om någon reagerar på hans kommentar.

Min reaktion var först iskall kyla. Mina farhågor är att bli uppfattad som lat, när det egentligen handlar om något helt annat. Jag är allt annat än lat! Min andra reaktion var således att det troligtvis handlar om en psykologisk spegling: han har sett något i mitt inlägg han vill ändra på hos sig själv.

Alltså: ni få (?) som läser, vad är er reaktion på Richard M Fors kommentar till mitt inlägg "Deppad"?

För övrigt har jag VFU (VerksamhetsFörlagd Utbildning) från den här veckan och fram till tisdag vecka 43. Det är mycket roligare än att sitta i skolbänken!

Brand på Inlandsgatan!

En brand bröt ut vid tolv-tiden mitt på dagen idag söndag 21 september.

Jag cyklade för att köpa purjolök strax efter tolv idag. När jag kom tillbaka fem minuter senare såg jag kraftig rökutveckling, och när jag kom närmare såg jag hur den kraftiga röken inte bara steg upp från taket på det gula huset mitt emot byggnaden där jag bor, utan även genom ett trasigt fönster på nedervåningen. Skrämmande, men en sak är i alla fall trevligt att tänka på: senast det brann i området (som jag känner till) var det ett par våningar ner i mitt hus, på motsatt sida om min lägenhet - för fem år sen! Så det brinner inte häromkring särskilt ofta.

En ambulans hade anlänt redan och brandkåren kom samtidigt som jag dök upp. Jag stod och tittade en stund, gick sedan in och lämnade cykeln.

Letade en stund i lägenheten efter min kamera, och när jag kom till fönstret i korridoren och tittade ner var det redan mycket mindre rök, inte alls så kraftigt och sådär svart som när jag cyklade förbi. Nedan får ni se lite bilder och filmer från när jag stod i korridorsfönstret och tittade ner.

Det verkar som att de fick läget under kontroll relativt fort, men som det märks på en av filmerna rök det i hela huset, röken kom ut genom samtliga takluckor i huset. Skrämmande. Undrar hur många som fick evakueras.

Två kvinnor fördes till sjukhus, lindrigt skadade. GP rapporterade om det bara timmen efter. Här är länken:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=446533

Nåja, här kommer i alla fall mina bilder. Det är inget fel på er dator om ni inte hör något ljud när ni tittar på filmerna. Min kamera har ingen mikrofon och kan därför inte ta upp något ljud.

Rökutvecklingen var inledningsvis mycket kraftigare.
Här slår en brandman ut det som var kvar av
glaset i fönstret.


Ambulans, brandkår och polis var relativt
snabbt på plats.


Röken spred sig i hela huset, och antagligen
vädrade man genom att öppna takfönstren.


Om lägenheten ovanför den eldhärjade brann
eller inte vet jag inte, men man tar väl inga
risker, antar jag.


Efter bara några minuter rök det inte längre så mycket.
Bra jobbat av Räddningstjänsten i StorGöteborg.

Deppad

Idag mår jag dåligt.

Jag är trött och har värk i kroppen. Det känns inte som att jag orkar någonting. Inte titta på tv, inte läsa, inte skriva, inte vila, inte hitta på nått. Ingenting.

Då är det jobbigt att vara ensam. Man tänker på hur folk låter bli att bry sig om en. Ingen bryr sig om vad jag skriver i min blogg. Ingen kommenterar, ens när det är något viktigt, som suicid. Who cares, liksom.

Vem är jag att ens försöka få fram några idéer. Min facebookgrupp var rena fiaskot. Pinsamt av mig att ens försöka mig på nått sånt. Det vet väl alla att om jag gör någonting sånt är det dömt att misslyckas. Varför ens försöka bry sig om att stötta honom. Det kommer gå åt helvete i alla fall.

Visst tänker ni så, eller hur? Äh, ni kan dra åt helvete allihop!