2012 var året då jag både inledde min karriär som lärare på allvar, och avslutade den.
Det började för ett drygt år sedan. Jag bodde i Växjö och min fru, som fått jobb i Borås, bodde under terminen hos sina föräldrar. Jag pendlade till Nybro där jag jobbade som trumlärare på Kulturskolan. Via Arbetsförmedlingens hemsida fick jag nys om ett jobb i Borås Stad som nästan lät för bra för att vara sant. 100 procent fast som musiklärare för år 3-9. Jag sökte - och fick det. Jag sa upp mig i Nybro, vi fick en ny lägenhet i centrala Borås, och det kändes som om det skulle gå bra, även om jag under jullovet inte riktigt visste hur jag skulle planera det nya jobbet.
Måndag 8 januari kom jag som ny till både yrke och arbetsplats. Det fanns ingen tid att vänja sig, dagen därpå kom eleverna. Som musiklärare har man alla elever en gång i veckan. För mig betydde det över 400 elever. Det finns de som har det värre, men jag har vanligtvis svårt med namn.
Att planera lektioner för så många årskurser, och så många olika klasser, och att lära sig namn och administrativa regler samtidigt, visade sig i kombination med en eftersatt musiksal utan grupprum svårare att handskas med än jag i min vildaste fantasi hade kunnat, eller velat, tänka mig. Efter tre veckor satt jag en torsdagsmorgon och grät inför arbetsdagen.
Jag sjukskrev mig, och känslor av svek, skuld, skam och misslyckande kröp obönhörligt närmare. Jag berättade för rektorn om min sjukdom, ME, och att jag verkligen inte hade trott att den skulle ha påverkat mig så mycket. Det jag sa var fullkomligt sant. Det var dock inte sista gången jag var övertygad om något som visade sig vara en chimär.
Rektorn var från början till slut förstående och så hjälpsam hon kunde. Jag återgick på 50 procent efter sportlovet, men det tog inte lång tid innan jag var tvungen att gå ner i tjänst. Jag fick i uppdrag att ta hand om eleverna i år nio resten av terminen, något jag faktiskt klarade av.
Samtidigt blev jag utredd av Previa på uppdrag av Borås stad. En läkare, en arbetsterapeut och en psykolog träffade mig varsin gång, och sen träffade psykologen mig en gång till. De kom fram till att jag mådde bäst av små grupper och mindre stress. Jag fick personligen för första gången hjälp att förstå inte bara sjukdomen utan även hur jag påverkades. Samtidigt utreddes jag i Mölndal vid Gottfriesmottagningen för att få B12-sprutor, och de visade sig ha väldigt god effekt på mig. Den fruktade hjärndimman lyfte, och i samband med sprutorna fick jag känna på hur jag skulle må som frisk. Det var tio år sedan jag kände mig så pigg.
Under sommaren fasade jag ut Voxra, ett antidepressivt medel, och rent psykiskt mådde jag genast mycket bättre. Inför hösten, som åtminstone skulle inledas med 50 procent, kände jag mig hoppfull.
Jag klarade mig bra fram till höstlovet, men då hade krafterna sinat. Jag trodde fortfarande att jag skulle kunna gå upp till 75 procent efter jullovet, och jag lät få människor veta att det fanns en tvekan och en oro. Den avgörande droppen var min planering från höstlovet till jul, och hur den planeringen slog ut.
Jag insåg att jag mådde lika dåligt igen som jag gjorde i början av året, även om jag psykiskt tålde det bättre. Jag insåg även att det inte kunde fortsätta så här. Jag sjukskrev mig och lät tanken på att byta karriär lägga sig, och berättade så för arbetsgivaren om mitt beslut. Borås stad genomförde därför omgående en omplaceringsutredning, och jag fick veta att det bara fanns ett jobb i hela kommunen som jag eventuellt kunde få, nämligen Planadministratör.
Det visade sig dock att jag inte var behörig för det heller, och trots att facket låg på för att arbetsgivaren skulle hitta ett jobb åt mig inom kommunen stod det till slut klart att jag stod arbetslös i min tjänst, och facket ringde mig och frågade om lov att förhandla om min uppsägning åt mig.
Den 21 december 2012 förhandlades därför fram ett avtal mellan mig och Borås stad som börjar gälla 1 januari 2013. Tack vare facket - för de som funderar på vad de är bra för - blev det ett bra avtal, som ger mig ett gott avgångsvederlag och även innehåller följande formulering: "Avgångsvederlaget är samordningsfritt och utgår oavsett om Christian Andersson erhåller annan anställning eller ej." Avtalet förhandlades fram mellan min arbetsgivare och facket utan att min närvaro erfodrades. Det var verkligen skönt! I slutskedet av avtalet, som gick ovanligt fort och smärtfritt tack vare både facket och representanterna för Borås Stad, satt jag utanför förhandlingsrummet och väntade på beskedet. Allt var slutformulerat och underskrivet av båda parter under loppet av några timmar.
Sammanfattningsvis är facket bra för mer än stora avtal som gäller alla lärare. Facket är, för alla yrkeskategorier, bäst för den lilla människan, inte för det stora antalet. Det stora antalet behövs dock för att facket ska kunna hjälpa den lilla människan. Snälla, alla som funderar på att hoppa av facket, tänk på detta: du hjälper alla dina kollegor genom att vara med i facket, inte för de få stora förhandlingarna, utan för de många små!
Så, vad händer nu? Tja, jag kommer i alla fall inte sitta på mina händer och låta avgångsvederlaget betala mina räkningar.
För det första står det i avtalet att jag ska genomföra Livs- och karriärplaneringen, något jag ser fram emot.
För det andra har jag anmält mig till en kurs i frilans som musiker, en distanskurs vid Göteborgs universitet på kvartsfart. I samband med den kommer jag för det tredje att satsa på mitt eget företag, Rhythm & Harmony, i vilket jag tänker sälja mina tjänster som slagverkare, kompositör och lärare.
För det fjärde ska jag gå till Arbetsförmedlingen och söka ett jobb för rutiner, kollegor och stabil inkomst.
För det femte kommer jag fortsätta att göra mitt bästa för att förstå min sjukdom och hur den påverkar mig, och jag vill lära mig leva med den, i tron och hoppet att det en gång forskas fram en bot.
För det sjätte kommer jag att gå till en arbetsterapeut och jag är anmäld till en avspänningsgrupp på Solhem.
2012 var ett övergångsår. Jag faller lätt i fällan att tro att min dröm att bli lärare är krossad och att min utbildning och väg dit är bortkastad tid och energi. Men jag har varit lärare, och utbildning är sällan om någonsin värdelöst. Allt jag hittills lärt mig och allt jag gått igenom har ett värde och en mening i sig, oavsett om det har betydelse för framtiden eller ej.
Inför 2013 hyser jag ett hopp om ett nytt liv, bättre anpassat till min nuvarande hälsa. Dessutom saknas inte drömmar. Jag har bara inte haft den rätta tron. Nu tvingas jag nästan till tro, och jag får göra det bästa av situationen. Jag är orolig för att allt ovan ställer till det - att det är för mycket. Jag hoppas bara att det inte blir så tungt eller så mycket som det låter.
Den här gången lurar jag i alla fall inte mig själv. Jag är fortfarande sjuk, kanske sämre än förut. Men jag är mer medveten om konsekvenserna.
Och även om jag många gånger har varit nära så ger jag inte upp. Att släppa läraryrket är inte så mycket att ge upp som att ta en paus, eller förändra sättet att arbeta som lärare. Jag ger inte upp. Jag går vidare.
Vi ses på andra sidan året. Gott Nytt År!
/ Christian Tille Andersson, Borås 2012-12-29
