Nyåret 2009 började i Brämhult, men redan den andra januari är jag i Nissafors hos min bror och hans familj. Där firar vi min morfar som blir 90 år den här dagen, samt min mormor, som en dryg vecka senare fyller 85 år. De är vid den här tiden av året fortfarande mycket pigga och glada.
Den tolfte januari, en måndag, åker jag till Nybro och träffar Michael Sondered m. fl. Det är min andra anställningsintervju, min första för året. Jag söker jobbet som trumlärare, 80%, på Kulturskolan där, och intervjun innebär främst att jag får lyssna till hur illa ställt det är med kulturen i Nybro. Det visar sig främst vara ett test för att se hur jag reagerar mot det, och uppenbarligen är de nöjda. De säger att jag inte ska bekymra mig, och att de hör av sig. Men veckan går, och jag hör ingenting.
Under tiden hinner jag gå min sista dag på universitetet i Göteborg. Fredagen den 16 januari 2009 tar jag min lärarexamen och är officiellt gymnasiekompetent utbildad lärare i ämnena musik och svenska.
På måndagen den 19 januari ringer jag upp Michael Sondered och får beskedet att jag fått jobbet - om jag vill ha det. Om jag vill! Jag tackar ja på stående fot, men blir övertalad att tänka över det till dagen därpå. Michael vill uppenbarligen se till att jag verkligen vet vad jag ger mig in på. Men dagen därpå ringer jag upp och tackar återigen ja. Utmaningarna låter lockande. Dessutom är ett jobb ett jobb, särskilt i dessa finanskrisens dagar.
I väntan på att arbetet ska sätta igång, vecka 9, flyttar jag från Göteborg. Lägenheten på Gropegårdsgatan 1, där jag bott sedan första september 2003, rensas och städas. Sist ut ur lägenheten är jag och mamma 28 januari.
Några dagar senare flyttar jag in hos Emelie, några dagar tidigare än planerat, i Växjö, på Tuvanäsvägen (Campus). Vi går på Gospelfest den 8 februari, där jag träffar idel trevliga personer jag inte på länge träffat. Prästen Lars Björksell, som tar mitt nummer inför Svenska Kyrkans stora möte under våren 2010, då han önskar ha med mig som trummis; min kristna musikkompis Daniel Löfgren, som har gift sig och bor i Malmö, men ofta kommer tillbaka till Växjö för att sköta ljuset i konserthuset; min fd trumlärare på folkhögskolan, Fredrik Eidenskog, som tycker det är trevligt att höra att jag ska börja jobba som trumlärare i Nybro.
Vårterminen
Den 10 februari börjar jag jobba i Nybro. Det innebär 4 arbetsdagar på 80%, och ledigt fredag-söndag. Ovan som jag är behöver jag de lediga dagarna. Det är tufft att med min ME (Kroniska trötthetssyndromet) börja jobba. Att jobba som kulturskollärare är då ändå ett av de minst arbetssamma lärarjobben.
Under våren spelas mitt slagverksstycke, "Dans 'Improvisation'", två gånger - under SM i virveltrumma i Göteborg (där jag också, under föregående Drum Corps-seminarier, får ett par trumpinnar av den amerikanske slagverkaren John Best), samt under en konsert med Hulebäcksgymnasiet i Härryda (där jag får träffa Jerker Johansson, som berömmer min musik).
Den 20 april går jag och Emelie på visning i en underbar lägenhet på Öster. Under den följande veckan går vi på nålar och glider upp och ner emotionellt i väntan på besked om vi får den eller ej. När fredagen kommer har vi annat i tankarna, och blir desto mer paffa och glada när vi får beskedet att vi har fått lägenheten på Sandviksvägen 36A.
Sommaren
Sommaren kommer, och med den åker jag på kurs i Ljungskile. Jag får lära mig mer marimba av Daniel Berg där, än jag så långt fått under hela livet. Där skriver jag och uruppför mitt marimbastycke "Mountain spring". Titeln syftar delvis på Daniels efternamn, på bergen som Ljungskile är byggt utmed, samt på bergskällan, vars vatten man kan dricka från en kran under biblioteket och som ger en smak av kreativitet.
Den här sommaren jobbar jag inte alls, förutom några spelningar i kyrkor runt om Gislaveds församling. Som postludium spelar jag några av mina egna alster, bland annat "Mountain spring for piano", "Grönt land" samt "Utsikt från en musikskolas fönster".
Under sommaren ordnar vi präst till nästa års bröllop, vi ordnar även med kyrka och festlokal, och min brorson Fabian fyller ett år. Innan sommaren är slut har vi dessutom flyttat in i vår nya, fina lägenhet på Sandviksvägen på Öster i Växjö.
Höstterminen
Höstterminen börjar med en infodag den 14 augusti för nyanställda på Åkrahälls gymnasium i Nybro. Jag har nämligen fått 20 procent som svensklärare för en etta på EC-programmet.
Höstterminen blir dock inte riktigt som jag tänkt mig. Att den skulle bli tuff förstod jag, men riktigt så illa hade jag inte föreställt mig. När höstlovet kommer, vecka 44, är jag utsliten, bland annat av oerfarenheten att stå framför en ganska pluggtrött grupp elever tre gånger en timme i veckan, samt av att pendla varje dag till Nybro från Växjö.
En positiv resa till Stockholm ger mig lite ro före höstlovet. Jag får se både Steve Gadd and friends, samt Dave Weckl med Mike Stern Band på Fasching, och får mycket och intressant utbud med slagverkslärare under SPIS-dagarna (SPIS = SlagverksPedagoger I Sverige).
På onsdagen vecka 44 går jag till en läkare på Birka vårdcentral och ber om antidepressiva medel för att orka fortsätta. Den torsdagen börjar jag ta Venlafaxin. Den ger nästan omedelbart effekt. Som bieffekt drabbas jag av en panikångestattack natten mellan lördagen och söndagen, min första i livet, och förhoppningsvis den enda någonsin. Den ger mig inga men, förutom att jag är lite extra trött på söndagen.
Efter höstlovet börjar jag med Nybro Slagverksensemble, som nu i början inte är en ensemble, eftersom antalet inte når upp till mellan fem och tio personer. Med mig är vi, när vi har urpremiär den tolfte december på kulturskolans julkonsert, fyra personer. Vi kallar oss Slagverkstomtarna och uruppför vårt eget verk, "Måndagsmorgon i tomteverkstan". Vi spelar med Metrotidningar och på bord, och gör succé.
Jag jobbar lite extra under den sista veckan och kan därför kompa ut de två sista dagarna, 21 och 22 december.
Vinterlovet - jul och nyår
Så är höstterminen slut och det snöiga vinterlovet med jul och nyår kommer efterlängtat. Förkylningen drabbar både mig och Emelie, men vi åker från Växjö den 23 december på väg att bli friska.
Jag får en extra bonus i form av utbetalning från STIM, och eftersom jag fått flera av mina verk uppspelade under både våren och sommaren, är det inte en liten summa, och det är mycket välkommet. Eftersom jag helt glömt bort denna utbetalning, är det lite som en för tidig julklapp.
Den 23 firar vi jul med mamma, mammas man, storebror med familj och lillebror i Nissafors. Det är ypperligt trevligt, och jag och Emelie stannar över natt. Innan vi går i säng spelar vi en omgång TP, som jag och Emelie lyckas vinna.
Den 24 åker bröderna med familj och respektive till pappa och hans fru i Skeppshult, där vi även träffar pappas frus gravida dotter med fästman. Vi har en trevlig julafton, under vilken stackars Fabian blir snorig, febrig och trött. På kvällen åker vi med lillebror till Gulleryd och mamma, där vi tillbringar julnatten.
Den 25 far vi, efter lutfiskmiddag hos mormor och morfar, till Brämhult, och på kvällen spelar vi spel hos Emelies faster och farbror tillsammans med Emelies kusiner. Jag lär mig ett nytt spel som snabbt blir en favorit och det enda jag spelar på två dagar: Dominion. Jag blir jumbo flera gånger om, men sista gången lyckas jag krossa motståndet och vinner överlägset med 30 poäng mot tvåans 18 (på tre personer). Jag är mycket nöjd och kvällen den 26 har, efter mycket trevligt julfirande med Emelies stora släkt, hos samma faster och farbror, slutat ypperligt väl.
Under andra halvan av 2009 har min mormors hälsa försämrats avsevärt, delvis pga mediciner. Hon kan inte längre komma upp på övervåningen och har sedan ett par år tillbaka sovit i ett rum på nedervåningen, men nu går hon dessutom med rollator inomhus. En medicin har gjort att hon förvirrat sig upp i natten och ramlat, så ett av hennes revben är brutet. Jag hoppas att 2010 ger henne krafter tillbaka och att revbenet snart är läkt. Kanske återvänder en del av hennes forna styrka så att hon slipper rollatorn ett tag till. Jag vill ju att hon ska kunna komma till bröllopet nästa sommar. Det är bara att hoppas.
Året 2009 kommer avslutas där det började - i Brämhult. Här stannar vi kvar för att ladda batterierna, och för att fira ett lugnt nyår med god mat och roliga spel. Jag har faktiskt spelat andra spel förutom Dominion, t.ex. Spingo (ett bokstavsspel från min barndom, som jag fått av mormor i julklapp) och Mexican Train (ett dominospel som Emelis syster med man fick i julklapp).
Nyårsmaten delas, som förra året, upp per par mellan förrätt, varmrätt och dessert. Förra året hade Emelies syster med man förrätten, jag och Emelie ordnade varmrätten och Emelies föräldrar stod för desserten. I år byter vi helt. Förrätten ordnar Emelies föräldrar, Emelies syster med man varmrätten och jag och Emelie fixar desserten. Vad det blir? Det är en hemlighet för alla inblandade! Det är det som är tjusningen!
Förhoppningsvis klarar sig Emelies systers hund sig lite bättre i år än hon gjorde förra året. Raketerna runt omkring Brämhult skrämde henne alldeles för mycket. Hon har fått lugnande medicin och husse och matte instruktioner hur hon ska tas(s) när det börjar smälla som värst.
Ett inlägg i fyrverkeridebatten: förbjud smällare för alla utom kommunen vid särskilda högtider. Då blir det fyrverkeri under ordnade och säkra former på få platser, så hundar och andra skjuträdda folk och fä kan få fira nyår i lugn och ro. Det kostar inte så mycket för kommunerna om det sker en eller två gånger per år. Istället sparar vi ju pengar då skadegörelsen åstadkommen av medvetet riktade fyrverkerier minskas dramatiskt.
Tack till alla affärer som avstått från försäljning av fyrverkerier i år.
2010
För året 2010 gäller just nu bara en sak: bröllopet. När och hur och var får ni reda på mer under året som kommer. Inbjudningar skall skickas ut innan bloggläsare får veta mer! Jag kan dock säga att bröllopet äger rum mellan två andra, mycket större bröllop. Gissa vilka...
Slutligen
Slutligen återstår det bara en sak till för mig att säga, förutom de tre orden som syftar på det nya året, och det är detta:
Utan Emelie hade jag inte orkat arbeta. Min älskade Emelie står ut med så mycket, särskilt den här höstterminen har varit jobbig, då jag har mått så dåligt. För hennes skull tar jag Venlafaxin, för hennes skull orkar jag kämpa vidare. Det finns ingen orsak att fråga varför jag skulle gifta mig med Emelie. Frågan skulle snarare lyda: "Varför inte?"
Tack, älskade Emelie, för det här året! Du är det bästa som hänt mig, någonsin! Jag älskar dig så mycket!
Från oss alla, till er alla
ett riktigt
ett riktigt
GOTT NYTT ÅR!
/ Tille & Emelie
