Migrän.

Som tur var slår inte Ipren och Voltaren ut varandra, utan hjälper båda till att hålla migränen i schack. Det och en fråga har jag att skriva om idag.

Utan förvarning slog migränen till idag på morgonen. Jag har inte känt spänningar i kroppen alls de senaste dagarna, medan Emelie varit här, men ändå fick jag synrubbningar. En Ipren och en Voltaren och sedan hoppas på det bästa. Och det verkar som att jag har haft tur.

Jag ställde in mitt möte med handledaren i examensarbetet, och han lovade att skicka de få ändringarna som var kvar via mejl. Sen kunde jag skicka in det - han ville inte se det igen, som han uttryckte sig! :) Inte jag heller just nu, förstås. Vill bli klar med det, läsa någon annans examensarbete och göra opponeringen på eftermiddagen den 30e oktober.

Så jag tar det lugnt under förmiddagen och ska äta lite lunch innan jag åker till min VFU-skola, Hulebäcksgymnasiet i Härryda. Jag ska vara på kulturskolan idag från 14.30 till 19.30. En ganska lugn dag, trots att det blir sent.

Så kommer då frågan. Jag kan se att folk läser min blogg, och folk kanske suckar och säger "inte nu igen", men jag undrar så - vilka läser min blogg? Hur ofta läser du min blogg? Varför läser du den? Länkar du till den någonstans?

Jag är nyfiken, förstås. Jag har ingen aning om vilka som läser, hur mycket eller hur intressanta mina inlägg egentligen är. Jag har ett mindre behov, liksom många andra som bloggar, att få respons, men jag märker att det egentligen inte är det som min blogg handlar om. Det vore helt enkelt bara roligt att få veta - en extra sporre att skriva vidare om kommentarerna är positiva.

Vill du att jag läser din blogg och kommenterar mer? Säg till! Jag lovar att göra mitt bästa! Har inte alltid tid, men det har inte du heller, det vet jag.

Skriv på! :)

Jag springer in i väggen.

Det går fort när man springer. Och man får ett flow. Fast benen bär inte om man kutar från början.

Jag vill göra bra intryck på alla människor, särskilt på ett jobb som passar min utbildning och min person. Framförallt vill jag göra bra intryck på mina elever. De får inte se en enda skavank ens på mina kläder. Och det är det jag fokuserar på. Att mina träningskläder är snygga medan jag springer. Och medan jag slätar ut rynkorna springer jag rakt in i väggen.

Tröttheten i mig tar sitt fäste tidigt. De flesta kan springa i en hel termin innan de kraschar. Jag springer knappt en vecka och ser att jag kraschar redan på lördagen om jag inte börjar sakta ner.

Då är det ju tur, förstås, att jag ser den där väggen. Vid lunchtid på lördagen, där står väggen. Jag kan inte komma förbi den om jag kutar in i den. Bara om jag andas lugnt, vilar ögonen och går lugnt och stadigt så kommer jag förbi den. Kanske tillochmed om jag bara låter mig dras med av själva tidens tand.

Allt framför väggen, före lunchtid på lördag, är färgglatt och jag kan se mig själv glatt springa som f-n genom den tiden. Bakom väggen är det dimmigt, liksom transparent. Dit kan jag bara komma om jag lugnar ner mig. Då kan jag komma förbi nätet som gör framtiden transparent. Springer jag försvinner jag när jag möter nätet, jag kastas in i en annan dimension, en annan tid, en annan värld. Jag slukas av mörker och eld.

Vad gör jag i morgon? Jag går till skolan. Har mina lektioner. Tar ett eller två steg tillbaka. Vilar i mig själv mitt i det hetsiga. Lyssnar på mig själv och mina signaler.

Sådant man bör göra i vilket fall som helst, men som mitt i allt som händer runt omkring kan vara så otroligt svårt att göra. Första steget att klara av det: bli medveten.

Stanna ett tag. Lyssna. Inte utåt. Inåt. Lyssna på dig själv, på din kropps signaler, din hjärnas virrvarr av tankar. Förstå. Varför skriker det i skallen så? Varför är min mage i sånt uppror? Jag har inte ätit nått kasst? Tvärtom, jag tränar och äter god och hälsosam kost. Jag är stressad. Aha! That's it!

Lyssna på mig själv, ta ett steg tillbaka. Nu vet jag vad det innebär. Det är att i en stressig situation inte dras med i den stress som förs fram med en tidvattenvåg utifrån. Din kropp är ditt tempel, ditt skydd. Om din kropp vägrar bli stressad, om din hjärna vägrar följa med vattnet, avskiljs du och din kropp från stressen. Den flyter förbi dig som om den inte fanns. Rakt igenom dig, eller så blir du Moses stav.

Moses stav, ja. Jag vill bli Moses stav. Som skiljer vattnet, som delar det och ger mig fri passage att fly genom stressen till andra sidan.

Jag behöver bara ta det lugnt och lita till Gud. Ta ett steg tillbaka, blunda och lyssna inåt. Även när jag jobbar som hårdast.

Ikväll är jag trött. Blir det bättre imorgon?

Richard M Fors

"Kroniskt lathetssyndrom". Den var ny, men jag är inte förvånad.

RICHARD M FORS kommenterar, helt i onödan om jag får säga det själv, mitt inlägg "Deppad". Han gör det på ett föga nyskapande sätt. Om han på fullt allvar tror att Kroniskt trötthetssyndrom inte finns eller om han bara är oseriös låter jag vara osagt. Jag vill mest se om någon reagerar på hans kommentar.

Min reaktion var först iskall kyla. Mina farhågor är att bli uppfattad som lat, när det egentligen handlar om något helt annat. Jag är allt annat än lat! Min andra reaktion var således att det troligtvis handlar om en psykologisk spegling: han har sett något i mitt inlägg han vill ändra på hos sig själv.

Alltså: ni få (?) som läser, vad är er reaktion på Richard M Fors kommentar till mitt inlägg "Deppad"?

För övrigt har jag VFU (VerksamhetsFörlagd Utbildning) från den här veckan och fram till tisdag vecka 43. Det är mycket roligare än att sitta i skolbänken!

Brand på Inlandsgatan!

En brand bröt ut vid tolv-tiden mitt på dagen idag söndag 21 september.

Jag cyklade för att köpa purjolök strax efter tolv idag. När jag kom tillbaka fem minuter senare såg jag kraftig rökutveckling, och när jag kom närmare såg jag hur den kraftiga röken inte bara steg upp från taket på det gula huset mitt emot byggnaden där jag bor, utan även genom ett trasigt fönster på nedervåningen. Skrämmande, men en sak är i alla fall trevligt att tänka på: senast det brann i området (som jag känner till) var det ett par våningar ner i mitt hus, på motsatt sida om min lägenhet - för fem år sen! Så det brinner inte häromkring särskilt ofta.

En ambulans hade anlänt redan och brandkåren kom samtidigt som jag dök upp. Jag stod och tittade en stund, gick sedan in och lämnade cykeln.

Letade en stund i lägenheten efter min kamera, och när jag kom till fönstret i korridoren och tittade ner var det redan mycket mindre rök, inte alls så kraftigt och sådär svart som när jag cyklade förbi. Nedan får ni se lite bilder och filmer från när jag stod i korridorsfönstret och tittade ner.

Det verkar som att de fick läget under kontroll relativt fort, men som det märks på en av filmerna rök det i hela huset, röken kom ut genom samtliga takluckor i huset. Skrämmande. Undrar hur många som fick evakueras.

Två kvinnor fördes till sjukhus, lindrigt skadade. GP rapporterade om det bara timmen efter. Här är länken:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=446533

Nåja, här kommer i alla fall mina bilder. Det är inget fel på er dator om ni inte hör något ljud när ni tittar på filmerna. Min kamera har ingen mikrofon och kan därför inte ta upp något ljud.

Rökutvecklingen var inledningsvis mycket kraftigare.
Här slår en brandman ut det som var kvar av
glaset i fönstret.


Ambulans, brandkår och polis var relativt
snabbt på plats.


Röken spred sig i hela huset, och antagligen
vädrade man genom att öppna takfönstren.


Om lägenheten ovanför den eldhärjade brann
eller inte vet jag inte, men man tar väl inga
risker, antar jag.


Efter bara några minuter rök det inte längre så mycket.
Bra jobbat av Räddningstjänsten i StorGöteborg.

Deppad

Idag mår jag dåligt.

Jag är trött och har värk i kroppen. Det känns inte som att jag orkar någonting. Inte titta på tv, inte läsa, inte skriva, inte vila, inte hitta på nått. Ingenting.

Då är det jobbigt att vara ensam. Man tänker på hur folk låter bli att bry sig om en. Ingen bryr sig om vad jag skriver i min blogg. Ingen kommenterar, ens när det är något viktigt, som suicid. Who cares, liksom.

Vem är jag att ens försöka få fram några idéer. Min facebookgrupp var rena fiaskot. Pinsamt av mig att ens försöka mig på nått sånt. Det vet väl alla att om jag gör någonting sånt är det dömt att misslyckas. Varför ens försöka bry sig om att stötta honom. Det kommer gå åt helvete i alla fall.

Visst tänker ni så, eller hur? Äh, ni kan dra åt helvete allihop!

Suicidhjälpare eller människohjälpare?

Ingen verkar förstå innebörden av suicid i Sverige. Så känns det i alla fall när man läser sådant som Magnus Brahn skriver. Vem är Magnus Brahn? Läs vidare...

Svensk Självmordsguide "är tillägnad Sveriges alla nackdelar, dess försvarare och upprätthållare. Och till alla som haft modet att fly från sitt helvete och ta sina liv". Så skriver författaren, Magnus Brahn. Inte ett ord i hela guiden om var man kan söka hjälp.

"Guiden är skriven för den som funderar på självmord men inte vet hur dom ska gå tillväga. Jag kan inte garantera att informationen är absolut korrekt, men jag hoppas att den kan fungera som en vägledning på vägen till det perfekta självmordet och mindre lidande för dig som planerar att ta ditt liv eller för vem som helst som kommer att läsa den..."

"Om metoden inte utförs riktigt kan det resultera i skador, paralysering, medvetslöshet, smärta och obehag. Generellt rekommenderas bara fysiska metoder efter att andra mer acceptabla medel har uteslutits."

"Ta informationen som förses i denna fil med en måtta av skepticism, och använd sunt förnuft när du överväger självmord. Vänta hellre någon dag extra för att fundera och planera, så ökar du dina chanser. Detta är ett oåterkallbart vägval, som får konsekvenser för dina närmaste, men samtidigt är det ditt liv du avslutar, och ingen annans..."

"KOM IHÅG: SKADA INTE ANDRA! Se till att inte skada andra människor än dig själv genom att alltid välja en exitmetod som har lägst chans att drabba någon annan levande varelse. Om valet står mellan två exitmetoder, välj alltid den med minst risk att fysiskt drabba utomstående och oskyldiga förbipasserare och medmänniskor. Du vill inte att dina anhöriga ska behöva genomgå mer skuldkänslor än de behöver. Att känslomässigt skada eller chocka någon som tvingas se din döda kropp eller oavsiktligt dras in med i ditt självmord, som t.ex. att tvinga en tågloksförare att uppleva när han/hon kör över dig, är godtagbart, men etiskt tveksamt."

"Att gå igenom sitt eget självmord i huvudet och fantasiera om sin egen död, konsekvenserna, och hur familjmedlemmar kommer reagera är något normalt. Däremot kan man träna sig och sina tankar så när du genomför akten, verkar inte självmordet så konstigt och främmande för dig och dina tankegångar."

Så här fortsätter det. Kallt och kliniskt beskriver Magnus Brahn, genom att ha sammanfört ett flertal artiklar och tips på "det perfekta självmordet", fördelar och nackdelar med flertalet sätt att ta sitt liv.

Var är uppropet mot detta? Hur kan det komma sig att hans självmordsguide (som jag inte vill länka till) hamnar högst upp när man söker på "självmord" på Google? Var är motståndet mot en guide så lättillgänglig för ungdomar som inte utvecklat sin gräns för hur långt man kan gå eller sin empati?

Det mest allvarliga är inte de onda människornas handlingar, utan de godas tystnad!

Så varför går inte mina vänner med i min grupp på Facebook? Har ni ingenting att bidra med? Varför struntar ni fullständigt i era medmänniskor på det viset? Det är fruktansvärt upprörande!

För en gångs skull är jag otroligt mån om att min grupp får genomslag! "Vi som är för suicidprevention" innebär en röst, ett bidrag till den debatt som just nu leds av de som är för suicid, inte suicidprevention!

HUR VILL VI HA DET? Vill vi ha en värld där suicid är varje enskilds individs ansvar, och ingen annan behöver, eller ens bör, bry sig, eller vill vi ha en värld där vi hjälps åt att stödja och hjälpa de som mår så dåligt att de överväger suicid?

HJÄLP MIG! Lägg en röst här, lägg en röst i min Facebookgrupp! Var min vän, var varandras vänner, var allas vän och hjälp mig fortsätta att skrika mot suicidhjälp, för det är vad Magnus Brahns självmordsguide är! Suicid är en sak, suicidhjälp en helt annan!

VI BIDRAR ALLA TILL SUICIDHJÄLP NÄR VI STRUNTAR I DEBATTEN!

Vem är du? Den som hjälper till att få människor att dö, eller den som hjälper människor att leva?

VÄLJ!

Suicidprevention

GP har idag ett debattinlägg av flera viktiga personer som verkar för suicideprevention. Äntligen, säger jag, kommer det mer ut i ljuset. Jag vill också "se en folkrörelse för suicidprevention".

Här är länken till debattinlägget. Det är för långt för att publiceras i min blogg. Länken öppnas i ett nytt fönster, så var inte rädda för att inte hitta tillbaka :)

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=444007

Dessa har skrivit inlägget:

Maria Larsson, äldre- och folkhälsominister (kd)
Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborgs stift
Danuta Wasserman, professor, chef för Nationell expertfunktion inom prevention av
suicid och psykisk ohälsa, NASP, Karolinska institutet
Jan Beskow, suicidforskare, Västsvenska nätverket för suicidprevention, WNS
Margit Ferm, representant för Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH
Else-Marie Törnberg, ordförande i Västsvenska nätverket för suicidprevention, WNS
Mariann Åström, ordförande i Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd, SPES

På Facebook har jag startat en grupp som vill hjälpa till med folkrörelsen, Vi som är för suicidprevention. Sprid informationen, gott folk.

Här är en annan intressant hemsida:

http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?l=sv&d=13243

Låt oss starta folkrörelsen. Låt oss få snöbollen att rulla. Förhindra självmord genom att inte tro på "den som talar om självmord tar inte sitt liv, medan den som inte säger något gör det". Tro på alla tecken, alla ord, alla tårar, och hjälp varandra!

Debattörerna har en nollvision. Om det ska gå igenom måste hela Sverige, varenda individuell medborgare, gå med på denna nollvision, och vi måste börja prata om suicid.

Använd därför dess rätta namn: suicid. Människan som tar sitt liv begår inte självmord längre. Det har med tabun att göra, att namnet självmord har fått sin spridning. Ordet självmord antyder att ett brott föreligger, men det stämmer inte. Hur kan man straffa någon som tagit sitt liv, och vad finns det att straffa för? För att människan som nu är framför livet, bakom döden, mådde så dåligt i livet att han eller hon valde att dö?

Suicid är ett bättre, medicinskt och neutralt ord som varken antyder det ena eller det andra. Det bara är, precis som handlingen i sig. När suicid redan hänt finns ingenting kvar att göra, utom att söka sig till varandra i sorgen.

Men innan suicid har hänt finns tid att agera! Jag väljer att agera! Jag pratar om suicid, ställer upp när samtalsämnet blir svårt, jag väjer inte för det jobbiga. Jag har gått igenom tillräckligt med samtal för att inte fly eller ta åt mig av de tankar som min medmänniska bär omkring på. Det finns bilder jag blivit delgiven som jag inte kan utplåna, men inte desto mindre lever jag, och jag älskar livet lika mycket som jag älskar döden. För intet av det kan skada mig. Inte i längden. Inte egentligen.

Vad kan man göra? Jag gör vad jag är bra på. Ställer upp. Lyssnar. Bekräftar. Dömer inte personen, eller ens handlingarna. Hur skulle jag kunna döma? Vem är jag att döma någon annan människa, över huvud taget? Jag väljer att erkänna att jag varken är bättre eller sämre än någon annan. Jag är precis som ni andra.

Ovärderlig.

Så ta hand om varandra, och er själva. Tillsammans, eftersom vi är flockdjur, kan vi ta viktiga steg närmare nollvisionen. Över Sverige skall orden skalla: "Vi vill se en folkrörelse för suicidprevention!"

Och en folkrörelse är vad jag hoppas att vi ska få se!

Surströmmingspremiär och förkyld

Host och snörvel. Surströmmingspremiär med snuva. Kanske att föredra?

Min "tillfälliga förkylning" blev värre under lördagen, och när vi testade surströmming hade jag inte så mycket smak och lukt att jag egentligen kände så mycket. Det kan också berott på att surströmmingarna i den första burken, som var den enda jag smakade ur, inte hade lika utpräglad smak som de i den andra burken.

Det var trevligt, men som min storebror uttryckte sig, "lite meningslöst". Så någon favorit för min del blev det inte.

Mormor och morfar tyckte i alla fall om det. Det var första gången för deras del också, och mormor åt tre och en halv strömming, och jag tror att J-O och morfar åt lika många - fem stycken. Vem som skulle sova var blev ett återkommande skämt.

Idag har jag mått ändå sämre, varit riktigt snörvlig och trött med huvudvärk. Jag har sluppit feber, men jag har gått på Ipren hela dagen. Jag har ändå orkat med att korrekturläsa mitt examensarbete med hjälp av Emelies kommentarer, och nu ska det bara rättas till. Sedan ska det skickas till handledaren, och därefter ska de allra sista detaljerna på plats. Sen är det färdigt!

Emelie åkte hem idag också, till Växjö. Tråkigt. Särskilt nu när jag är sjuk och vill ha någon som tycker synd om mig, även om Emelie inte alltid är så bra på det :) Men vi klarar oss ändå, på var sitt håll. Jag hoppas att vi syns snart igen.

Dags för lite kvällsmat, tror jag.

Diagnos: kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS)

Så har jag fått min diagnos: kroniskt trötthetssyndrom. Vad betyder det? Vad innebär det för mig? Vad kan jag göra för att förbättra mitt tillstånd?

Att kroniskt trötthetssyndrom är kroniskt betyder inte att det är livslångt, bara att det har ett väldigt utdraget förlopp. Egentligen är det logiskt. Efter en natts dålig sömn är man trött några dagar. Efter en period med väldigt mycket att göra kan man bli trött i flera år. På sätt och vis en dålig liknelse, men ändå - man tager vad man haver.

Kroniskt trötthetssyndrom yttrar sig på mig att jag lättare än "normala" människor blir trött, får slut på energi och får en tung kropp. En nedåtgående spiral kan också öppna sig i form av att tröttheten genererar negativa tankar och känslor, som kan urarta till depressionstillstånd periodvis.

Jag får svårt att koncentrera mig längre stunder, information blir svårt att ta till sig, kognitivt arbete kan bli svårare att utföra. Symtomen blir, för mig, värre framåt eftermiddagen och kvällen, då egentligen väldigt få kognitiva sysslor kan utföras, och ofta är även kroppen helt slut, så att fysiska aktiviteter är uteslutna.

Vad innebär det för mig att jag fått diagnosen ställd (efter tio års tid)? Egentligen ingenting. Men jag kan trycka på två punkter som känns mer eller mindre befriande.

Det ena är en svår avvägning. Det handlar nämligen om när, var, till vem och hur mycket jag kan berätta om det, för att förenkla min vardag och mitt yrke och för att få förståelse för symtomen. Det andra är det faktum att det var vad jag misstänkte. Hade Dr. Zachrisson på Gottfriesmottagningen i Mölndal sagt "vi kan inte ställa diagnosen kroniskt trötthetssyndrom eftersom du inte uppfyller kriterierna" hade det varit mycket värre, för då hade jag gått därifrån och fortfarande undrat "jaha, vad är det då för fel på mig?" och de negativa tankarna och känslorna hade kunnat genomsyrats med det.

Vad kan jag göra för att förbättra mitt tillstånd? Jag kan söka information om behandling, och egentligen bara fortsätta jobba med mig själv och mitt liv. Kroniskt trötthetssyndrom är ett utdraget förlopp där trötthet och brist på energi är framträdande. Enbart vila hjälper inte. Att sova bort syndromet är inget alternativ. Många ME/CFS-patienter mår sämre av fysisk aktivitet, men jag är en av dem som mår bättre. KBT kan också hjälpa, men det har jag redan testat i flera år. Terapi är för närvarande inte något jag vill jobba med.

Jag ska söka information om ME/CFS och speciellt då behandling. Jag ska fortsätta jobba på mitt aktiva liv och genom en god kosthållning gå ner i vikt och på det sättet skapa förutsättningar för att tillfriskna snabbare. Någon tanke på att pröva antidepressiva läkemedel har jag inte för närvarande, och jag hoppas det inte blir ett alternativ.

Min sjukdom har bara 5-10 år på nacken, så jag får nog räkna med att leva med det nästan lika länge till. Men man vet ju aldrig, det kan vara livslångt, jag kan må bättre redan nästa år. Mycket beror på hur jag själv ställer mig till mina möjligheter att tillfriskna.

Och gott stöd har jag ju, från både vänner och familjen. Jag älskar min Emelie, hon är underbar, och hon är en stor anledning till att jag det senaste halvåret har börjat må mycket bättre redan.

Nu ska jag värma mat (dragonkyckling med pasta) och sedan ska jag packa. I eftermiddag åker jag till Gulleryd. I helgen ska det bli surströmmingspremiär. Har aldrig smakat det, så det ska bli mycket spännande! Jag ska bara bli frisk från min tillfälliga förkylning också, så blir det ändå bättre!

Ta hand om er, och drabbas inte av ME/CFS.