Fabian

Detta är inlägg nummer 100, men den stora nyheten är ju förstås fortfarande min brorson, som numera har ett namn.

Min brorson, född den 26:e juli 2008 kl 06:54, vägde lite drygt 4,6 kg och var hela 53 cm lång. Han matchar därmed sin mors födelsestorlek, dock ej sin fars.

Hans namn är numera, och kommer att förbli alltid, Fabian.

Tänk att min brorsons pappa är min bror! Nå, det skall ej talas så mycket mer om honom. Här får ni se en hel mängd bilder istället.

Först från när jag spelade Paintball i Göteborg.

I Brunnsparken. På bänken sitter Emelies kusin Jenny och
Jennys pojkvän Joel. Joel ordnade sammankomsten.
Övriga är vänner till Jenny och Joel.

Ombyte.

Joel redo för strid. Men ser han inte
lite fjollig ut...?

Tille redo för strid. Eller nått...

Här får vi instruktioner, typ "det här är ett
paintballgevär. Tryck på avtryckaren så
skjuter den bollar..."

Men nu är det dags för det som alla har väntat på, nämligen första gången jag och Fabian träffas!

Jag och Fabian. Fabian är den lille...

Överst fr. v: Monika (stolt mor), jag
(stolt farbror), Andreas (stolt far)
Nederst fr. v: Fabian (trött nyfödd)

Jag och Fabian igen.

Det ser värre ut än det är. När Fabian blir
grinig vill han gärna ligga på mage.

Pappa Andreas med sonen Fabian.

Se så skönt han ligger. I bakgrunden mormor
Ingela och farbror Samuel.

Fadern, sonen och den heliga modern.

Antingen är han kinkig eller så
sjunger han en aria.

Ej att förglömma Kissekatt.

Kissekatt heter egentligen något annat.

Men jag lär mig aldrig det, så jag säger Kissekatt.

Kissekatt är nyfiken på Samuels bil.

De nya besiktningsmännen kräver bara
kattmynta i lön.

De är extremt noggranna.

Men av kattmyntan blir de slöa och konstiga,
och dessutom fattar de inte ett jota om bilar.
Vad kunde man förvänta sig. De är ju katter...

Några bilder till på underverket Fabian.

Mamma Monika och Fabian.

Fabians händer på en gul, tjock filt med vita hjärtan,
utstickande ur en gitarroverall.

Fabians och mammas fötter.

Fabian Andersson, i skrivandets stund 5 dagar
och lite drygt 10 ½ timme gammal.

Till min brorson.
Grattis Andreas och Monika!

Farbrorsdagen

Igår, den 26:e juli 2008, föddes min brorson.

C:a klockan 6:55 föddes min brorson. Jag fick under dagen inte några andra besked än att det skulle ha gått snabbt och lätt och att min brorson var frisk och levande. Jag har blivit farbror.

Det är ingenting jag riktigt fattar eller begriper. Det dröjer nästan en vecka innan jag får se honom också, eftersom jag kommer stanna i Borås flertalet dagar in i nästa vecka. Kanske åker hem någon dag tidigare för att få se honom, och för att träffa och gratulera föräldrarna.

Men idag ska jag spela Paintball. Det har varit bestämt ganska länge, men strulat lite pga avhopp, som tillslut ersattes av andra intresserade. Här ska vi spela:

http://www.goteborgsaventyrscenter.se/

180 minuters spel i 25-30 graders hetta. Härligt! :) Vad tar man för kläder? Jag har aldrig spelat Paintball och vet knappt någonting, känns det som. Men jag vet att det är fler som inte vet så mycket, så jag ska inte vara ensam. Jag tror jag åker dit i shorts, men byter om till joggingbyxor när det ska spelas. Tar kanske med mig lite annat ombyte, som t.ex. t-shirt, så jag kan gå ut och äta efteråt.

Mellanmål ska jag ta med mig också, för vi spelar från 11-15, just över lunch. Leverpastejmackor med gurka (fast de som känner mig skulle nog påstå att det var gurka med leverpastejmackor...) och en eller, om jag hittar, flera flaskor vatten.

Jag är nervös. Det kanske märks. Men nu ska jag förbereda mig och sluta babbla. Tänk att jag skrev mer om Paintball än om min brorson. Fast det lär komma mer info om brorsonen. Var så säkra.

Ett mirakel!

Ett under har skett. Efter 11 långa år har jag funnit honom igen. Robert Lindstedt.

En del av er vet vem han är och har säkert också funderat på vart han har varit. En del av er undrar säkert vem tusan Robert Lindstedt är.

Han var min allra bästa vän under de jobbiga åren i mellanstadiet, och jag var hans.

Och här kommer rätt svar på dagens tittarfråga: Spanien.

Där har han levt sen 1997, efter att ha flyttat från Kalmar, där han bodde endast tre månader. I Spanien har han trivts som fisken i vattnet och har haft en hel del äventyr. Han har bland annat tävlingsseglat med prinsen av Spanien som främsta konkurrent. För tillfället tycks han ha hittat sitt kall och jobbar med båtar.

Hur jag fann Robert är inte så märkligt i sig, men att det överhuvudtaget skedde är rena rama undret. Robert själv tänkte på mig samma dag som jag skickade ett meddelande till honom, men en sak i sänder.

Jag surfade av någon anledning in på StayFriends.se, och skrev in mina uppgifter. Genom att jag gjorde det dök Roberts namn upp, och samtidigt som jag lade till honom som en kontaktperson loggade han in.

Men när jag skrev ett meddelande till honom kunde varken han eller jag läsa det. Man var tvungen att vara guldmedlem och betala 139kr/år för att kunna läsa meddelanden. Det ville inte jag betala, så jag surfade runt och letade efter Robert på andra håll. Med hjälp av Google hittade jag Spray StayFriends, och genom Spray kunde jag märkligt nog läsa Roberts meddelande, som innehöll hans email.

Vi mailar nu varandra och har snackat via msn en gång, och det är underbart. Robert är och har alltid varit en kär vän till mig, och jag har aldrig glömt honom. Tvärtom, i flera år har jag funderat på var han befunnit sig och vad han hållt på med, hur han mått och så vidare. Han har alltid varit med i mina böner, och jag har alltid varit orolig för att han ska ha råkat ut för något jobbigt, eller att hans liv skulle vara besvärligt efter de tuffa åren i Gislaved.

Men nu vet jag att han har haft det mycket bra i Spanien, där han haft många fina vänner, och där han har varit respekterad för den han är. Det känns obeskrivligt skönt att veta, även om jag också fått veta att han haft sina eländiga turer. Av respekt för honom, eftersom han inte vet att jag skriver om honom här, tänker jag inte berätta några detaljer. Men eländiga turer avslöjar ingenting, för det kan vem som helst ha haft. Jag har ju haft det, även om de mest har varit mentala.

Det kom som en chock att jag fick tag i honom. När man minst av allt anar det, heter det ju. Men Gud har ett gott sinne för tajming och humor, och jag och Robert är äntligen tillsammans igen. Och nu ska vi inte tappa bort varandra!

Jag har saknat dig, Robert. Tack och lov att jag funnit dig igen.

Facebook? Jag?

Ja. Jag har Facebook. Men jag måste erkänna: jag har egentligen ingen aning om varför.

Jag ogillar delen i Facebooks användarvillkor som säger att företaget, utan förbehåll, äger alla rättigheter till allt som användarna laddar upp på sidan. Det gäller alla bilder, all text, allt material. Det spelar ingen roll om jag äger de bilder jag lägger ut där, om jag lägger ut bilder på Facebook blir de i samma stund de rättmätiga ägarna till de bilderna. Det tycker jag inte om.

Därför kommer det dröja innan jag lägger ut en bild på mig själv där, eller avslöjar djupare detaljer om mitt liv, som t.ex. vad min flickväns namn är. Det kommer också dröja innan jag gör något annat än godkänner de som vill vara vän med mig, så länge jag känner till vem personen är.

Facebook är nog för mig mest till för att få ytterligare en möjlighet att hålla kontakten med folk som vill hålla kontakten med mig. Resten av mitt behov av internet får jag ut genom mail och min blogg.

Nu ska jag försöka tvinga mig ut på en kort promenad. Man känner sig tvingad att passa på när det är solsken - en vecka framöver ser det ju inte ut som att det skulle bli något annat än regn, regn, regn...

Regn på sommaren - klimatet stabiliserat

Solen lyser och jag har planerat en tur med cykeln idag. Men jag får nog ta med regnkläder, för man vet aldrig.

Den här sommaren har det varit ett väldigt ostabilt väder, särskilt de senaste dagarna. Men, som de sa på radion att skvallertidningarna kunde ha skrivit som rubrik: "Regn på sommaren - klimatet stabiliserat".

Även om jag inte fått något jobb, har jag haft fullt upp. Jag försöker skriva på min bok, jag har hjälpt min storebror och hans höggravida hustru att flytta till Nissafors (gamla prästgården mellan skolan och kyrkan, med ett rejäl arkivrum med kassaskåpsdörr i gamla pastorsexpeditionen, och en rejäl samlingslokal i källaren), jag har spenderat en vecka i Borås hos Emelie och jag försöker också rensa i mammas förråd bland mina papper och prylar som är sparade sen flera år tillbaka.

Så jag har mycket att göra, och har en del planerat, till exempel Paintball för första gången i mitt liv. Detta tillsammans med Emelies kusin och pojkvän och deras vänner och bekanta (som jag aldrig träffat - fast jag kommer ju förhoppningsvis göra det nu, flera gånger om).

Jag tar av mina sparpengar (tack och lov att jag hade lite sånt) för att klara sommaren. Tur att jag bara har en termin kvar och att jag sedan ska börja jobba och tjäna lite pengar. Annars hade det varit kris.

Risken finns (ja, jag kallar det en risk) att jag får jobb om en eller två veckor. Som det är nu känns det som att jag inte vill ha ett jobb - jag har så mycket annat för mig. Jag skulle mycket väl kunna vara ledig året runt och ändå ha massor för mig, känns det som. Men får jag ett jobb i slutet av sommaren, ja, då får jag nog ta det, pga pengarna. Men det skulle inte vara så kul att inte kunna jobba med boken, musiken och förrådet på samma sätt som jag gör nu.

Letar för tillfället efter information om tondövhet, men det är inte det lättaste. Behöver informationen till min bok. Nåja, det får gå ändå.

Grattis till Sara och Emil! Att du var höggravid med bara tre veckor kvar, det fick jag reda på först i lördags! Tänka sig, vad chockad jag blev. Eftersom jag håller på med boken om livet på folkhögskolan så mycket att världarna, då och nu, krockar, blev det ändå mer förvirrat när jag tänkte på Sara som 17-åring och som höggravid 24-åring!

Nåja, dags att fortsätta söka på internet och jobba för allt jag ska göra idag.

Fortsatt trevlig sommar så länge!